Sverige behöver en 
friare opinionsbildning!

Pensionera Gramsci-Vänsterns övervintrare!
 
Startsida
Vad är DSM?
Jan Gillberg
Kontakta oss
Länkar
Den Talande Falken
Prenumerera
Beställ lösnummer
Beställ böcker
Ivar Kreuger
Estonia
Politiska mord
Enpartistaten

Välfärdsstaten
mot vägsände

Värsting-
journalistiken

Free voice of
Sweden

DSM-samtal
Sveriges Viktigaste
Opinionsledare
Hundralistan

online casin




















 

 



DSM nr 1/1999


Skriven av Jan Gillberg


Sverige är litet och trångt. I Sverige finns det bara plats åt en åsikt åt gången.

Så sägs det och så har det sagts många gånger. Bokstavligt är detta inte sant men detta så ofta sagda rymmer ändå tillräckligt mycket av sanning för att man skall ha anledning att fundera över hur det är med höjden upp till det svenska åsiktstaket och varför takhöjden är så mycket högre bara man kommer på andra sidan Öresund, passerat Kölen eller tagit sig till Helsingfors eller för den delen - numera - Tallinn, Riga, Vilnius eller Leningrad eller rentav Moskva.

Inte så att det råder ”ofrihet” i Sverige i den meningen att man inte får säga och skriva vad man vill. ”Ofriheten” tycks ligga i att trots att det är ”fritt” att säga och skriva vad man vill så gör man det bara inte... Det finns osynliga gränser man inte utan vidare passerar... inte utan risk. Och risken heter ”marginalisering”; ”utfrysning”; ”utanförskap”. Och en gång ute alltid ute.

Gemensam åsiktsnämnare kvalifikation för ”innanförskap”

”Ofriheten” i Åsikts-Sverige har emellertid en ytterligare dimension. Det som gäller som motsatsen till ”utanförskapet”; nämligen ”innanförskapet”.

”Innanförskapet” kräver att man slutit upp kring ett batteri av åsikter, som utgör ett slags minsta gemensamma nämnare för vad som är vad som ”gäller” i Sverige. Detta som ”gäller” kan skifta från tid till annan men det är alltid en viss gemensam åsiktsnämnare som ”gäller”.

För att finnas med i - som det så vackert heter - ”det offentliga samtalet” krävs att man genom en sådan uppslutning kvalificerat sig för detta i Sverige så betydelsefulla ”innanförskap”. Har man väl gjort det finns ett icke obetydligt spelutrymme - till och med så stort att det ger utrymme för rena stolligheter.

”Vem” blir viktigare än ”vad”

Av detta följer att det viktiga i svensk debatt är inte vad som sägs utan vem som yttrar sig. Därmed har det blivit alltmer intressant (och betydelsefullt) att orientera sig om vilka som är Sveriges Viktigaste Opinionsledare - både i nuet men också med avseende på de förändringar som skett och sker över tiden.

Om detta kan man tycka både det ena och det andra men det är så som ”anatomin” i svensk opinionsbildning kommit att gestalta sig - ”anatomin” i grova men därför också väsentliga drag.

Det mönstergillt förutsägbara

På detta sätt har svensk debatt - inom gällande ramar - kommit att få något ”mönstergillt” över sig.

Således bärs debatten upp av ett antal i kraft av uppnått ”innanförskap” allmänt erkända rollinnehavare. Vad A kommer att yttra i en viss fråga är lika förutsägbart som vad B sedan kommer att svara. Och gäller det en riktigt känslig fråga kan A och B förväntas inta ungefär samma ståndpunkt - inte sällan en ståndpunkt som vid närmare betraktande inte är någon ståndpunkt. Detta senare mycket svenska förhållningssätt - i synnerhet om det gäller någon stor och viktig men därför dessvärre också ofta komplicerad fråga - kallas ”konsensus”.

I särskilt kinkiga frågor och situationer upphöjs detta ”konsensus” till att gälla som en av Sverige och hela dess folk intagen ”neutralitet”.

De nya ordningsmännen

All ordning - inte minst den mönstergilla - kräver ordningsmän. 

Under krigsåren 1939-45 vakade något som hette Informationsstyrelsen över att svensk debatt höll sig inom de råmärken, som då påbjuden med hänsyn till världsläget skiftande neutralitet ansågs påfordra.

Debatten i Sverige blev sedan under ett antal år både friare och mindre mönstergill. Och under ”det kalla kriget” fanns länge utrymme att förfäkta mycket vitt skilda ståndpunkter. Men efterhand började en ”ensartning” i debatten att växa fram. Vissa saker fick inte sägas och andra saker skulle sägas. Och det som skulle sägas skulle dessutom sägas på högsta volym. Den fria debatten ersattes med de kraftfulla megafonernas debatt.

Svensk debatt fick en ny sorts ordningsmän - ett slags självutnämnda åsiktspoliser. Och ordningen - debattens mönstergillhet - upprätthölls inte från någon av staten tillsatt Informationsstyrelse utan av de redaktioner, som Gramsci-Vänstern - även kallad ”mediavänstern” - efterhand lyckades få kontroll över. Nu var det inte gråmelerade statstjänstemän som kontrollerade åsiktsbildningen utan journalister - dvs journalister av ”den rätta sorten”.

Gramsci-Vänstern drömmer om en ny vår

Med Sovjet-Kommunismens sammanbrott och den alltmer påträngande kunskapen om kommunismens många miljoner offer hamnade också den svenska ”mediavänstern” i kris - dock inte i samvetskris utan i vad som bäst kan benämnas som sysselsättningskris. Det var inte längre möjligt att skriva och berätta, som man gjort under alla år då ordet ”kris” kunde stavas ”kapitalism” med i varje fall hyggligt bibehållen trovärdighet. Många valde att ”avvakta” - att se tiden an, hoppas på ”bättre tider” för de gamla synsätten och parollerna.

Detta ”avvaktande” har heller inte störts av några mer omfattande förändringar vad gäller olika redaktioners politiska sammansättning. De möjligheter som funnits - bl a 1976-82 - har inte tagits. De som ännu inte gått i pension har lugnt kunnat fortsätta sitt ”avvaktande”: Till detta kommer att uttunnade legioner kunnat fyllas på med nya proselyter.

Gramsci-Vänstern må en tid ha varit vilande men har på det hela taget lyckats hålla ställningarna intakta. Och säkert finns det många som drömmer om en ny revolutionär vår.

När det kuriösa är möjligt

Denna lite historiska bakgrund kan vara nyttig för den som vill förstå företeelser som detta med hur ”Majorskan Jutterström” (en av Gramsci-Vänsterns mest prisade galjonsfigurer) utan vare sig yrkesmässiga eller personliga kvalifikationer kunde få jobbet att leda Sveriges då största kvällstidning med känt katastrofalt resultat och hur ”rätta kontakterna” kunnat göra det möjligt för Johan Ehrenberg att finansiera sin ”informationsbunker” med ”uppror & revolution” som egocentrisk affärsidé.

Även om detta kan uppfattas som ”kuriositeter” är de uttryck för vad som gäller som ”möjligt” i Media-Sverige och visar därmed att det svenska debatt- och mediaklimatet inte är alltigenom sunt.

Fri opinionsbildning viktig kraft för förnyelse & utveckling

Fri opinionsbildning är - där den får verka - en viktig kraft i ett samhälles förnyelse och utveckling. Jag har tidigare i detta nummer av DSM citerat Nina & Jean Kéhayan ur den bok - ”Röde proletärens gata” - som i Sverige blev föremål för ett ”de-factobeslag”, där de berättar om hur de som unga hängivna kommunister mötte den sovjetiska vardagen. Jag gör det igen:

Vi träffades mitt i ansiktet av tyngden hos en apparat som säger nej till utveckling av demokratin och vägrar att dra lärdomar från den idédebatt som föds ur tankens fria uttryck.

Min i detta nummer redovisade erfarenhet av DN Debatt och dess redaktör Mats Bergstrands ”aktiva redigerings- journalistik” gav mig en besläktad känsla av att ha träffats i ansiktet av en apparat, som söker förhindra en debatt utifrån tankelinjer utanför de ”godtagna” - dessutom uttryckta av någon som inte tillhör ”innanförskapet”.

Om denna min erfarenhet är ”enastående” i meningen ett engångsfall må det vara. Men är Bergstrands ”aktiva redigering” uttryck för ett politiskt medvetet och därtill konsekvent handhavande (innefattande såväl urval av debattörer och ämnen som ”politiskt medveten” redigering) av det mäktiga forum DN Debatt utgör, måste det för varje bedömare framstå som något mycket allvarligt. Då har DN Debatt - för mig tidigare lite oväntat - kvalificerat sig för att tjäna som ett synnerligen kraftfullt belägg för de synpunkter och resonemang jag utvecklade i en artikel jag kallade ”Gramsci-Vänstern som utvecklingshinder” och som finns publicerad i tidskriften Makt & Media 2/95.

Debattens begränsningar hindrar nytänkande

En debatt uppbyggd på det sätt som den i Sverige får sina givna begränsningar.

Det blir svårare för nya idéer och nya tankar att göra sig gällande - dvs om ”det nya” inte utgör ett slags fortsättning på det redan ”sanktionerade': Mer av samma har lätt att breda ut sig i ”det offentliga samtalet”.

Det genuint innovativa har desto svårare. Och när detta någon gång sker uppstår genast frågan ”vem” som skulle kunna tänkas vinna respektive förlora på den eller den förändringen?

Redan osäkerheten om svaret får debatten om nya tankar och idéer att knyta sig innan den ens hunnit bli förlöst. Då känns det tryggare med ”mer av samma” - ett synsätt med därtill sin högst naturliga förankring i etablerad intressestruktur.

Men där de etablerade strukturerna cementeras och viktiga debattfora låter sig ”funktionaliseras” till att göra tjänst som förmedlare av maktens kungörelser utvecklas ett dödande hot mot inte bara förnyelse och utveckling utan också mot allt det som bär upp ett vitalt samhälle - inklusive den så ängsligt värnade tryggheten.

Ordets makt över tanken”  heter det. 
Låt det inte gå dithän att det blir möjligt att beskriva debatt- & mediaklimatet i Sverige i ordalag som: Kameraderiets makt över både ord och tankar”!




Tillbaka