Gramsci-Vänstern,
åsiktsförtrycket
och glömskan

 
Startsida
Vad är DSM?
Jan Gillberg
Kontakta oss
Länkar
Den Talande Falken
Prenumerera
Beställ lösnummer
Beställ böcker
Ivar Kreuger
Estonia
Politiska mord
Enpartistaten

Välfärdsstaten
mot vägsände

Värsting-
journalistiken

Free voice of
Sweden

DSM-samtal
Sveriges Viktigaste
Opinionsledare
Hundralistan

online casin




















 

 






Skriven av Jan Gillberg

Med televisionens genombrott skedde en revolution, som inte bara  grep in i människornas vardag utan som också fick genomgripande betydelse för möjligheterna till politisk påverkan och därmed politisk styrning.
         
Vad gäller Europa sammanföll detta genombrott i tiden med den vänstervåg, som fick sin tydligaste manifestation i 1968 års studentuppror i Paris - ett uppror som snabbt spred sig och som kom att engagera en hel ungdomsgeneration och då inte bara studenter. Detta snart sagt världen över. För spridningen av detta uppror spelade televisionens dramatiska rapportering stor roll. Världen hade stigit in i mediaåldern. Att detta skedde samtidigt som det blåste vänstervindar, fick avgörande betydelse för att medierna framgent fick en klar vänsterinriktning. I Sverige formligen ockuperades radio- och tv-huset och de stora tidningarnas redaktioner av hela kadrar från journalisthögskolorna nyutexaminerade samhällsomstörtare. ”Mediavänstern” blev ett begrepp.    
         
Denna vänster var dock inte homogen annat än i den meningen, att man samfällt ville kasta det borgerliga samhället över ända. Den hade många olika gudar - Marx, Lenin, Stalin, Mao, Pol Pot, Castro. Och den hämtade inspiration från skilda förkunnare. Bertolt Brecht, Herbert Marcuse och Jean Paul Sartre var några.
         
Vad som band samman och gjorde denna vänster - ”mediavänstern” - till en ny och de politiska partierna överordnad kraft var tillämpningen av Antonio Gramscis idé om den moderna, oblodiga revolutionen - en idé som gick ut på att invadera det borgerliga samhällets institutioner och på det sättet skaffa sig bastioner, utifrån vilka det blev möjligt att successivt och långsiktigt ersätta den borgerliga hegemonin med en socialistisk. För denna förvandling högprioriterade mål gällde de stora mediahusen men också för samhällslivet i stort betydelsefulla myndigheter. Riksdagen med sin genom allmänna val omständliga och svårstyrda rekrytering var däremot ett lågprioriterat mål. Makten - den verkliga makten - kunde vinnas på betydligt enklare sätt. Dessutom utan att behöva sättas på spel varje gång det kallades till val.
         
Med den avgörande roll, som ”mediavänstern” kommit att få, när det gäller att i gramsciitisk anda rasera det borgerliga samhällets värdegrund i akt och mening att bana väg för socialistiska tänkesätt, myntade jag för ett antal år sedan begreppet ”Gramsci-Vänstern”. För att ge denna vänster ett ansikte publicerade DSM (DSM 2/1995; se också www.dsm.nu) en lista över personer, som lyckats inta positioner utifrån vilka de kunde fungera som megafoner och opinionsbildare ägnade att understödja förvandlingen av Sverige till ett socialistiskt/kommunistiskt land med bindningar till den av Sovjet ledda kommunistvärlden. Detta senare till dels som en reaktion mot det i Vietnamkrigets skugga förhatliga USA.
         
Listan utgick ifrån en av tidskriften ORIGO gjord inventering av debattörer långt ut på vänsterkanten, som i slutet av 1960-talet lyckades göra Sveriges Radios kulturmagasin OBS till sitt speciella forum och som sedan kom att etablera sig som i det svenska mediasamhället viktiga opinionsbildare.                                          
Tveklöst fullgjorde OBS-magasinet dessa år en mycket viktig funktion, när det gällde att å ena sidan lansera ”vänsterdebattörer” och å andra sidan stänga ute debattörer med borgerliga värderingar och då i synnerhet sådana som hade en till socialism och kommunism uttalat kritisk inställning. För att påvisa detta senare - ”utestängningen” - gjorde ORIGO också en inventering av debattörer av det senare slaget och som aldrig fick komma till tals i OBS-magasinet - ännu mindre i radions och televisionens övriga debatt- och samhällsprogram och som oriktigt kallades ”den tigande opinionen”. Den var inte ”tigande”. Den fick inte komma till tals. Den förtegs.
         
Det som nu så flitigt debatteras som ”public service” kom på detta sätt att under 1960- och 1970-talen gripa in i vilka som skulle beredas tillträde till ”det offentliga rummet” och vilka som inte skulle få ett sådant tillträde. Lägg till detta den roll som Olof Lagercrantz under sina år som DN:s chefredaktör kom att spela som ett slags det svenska kulturlivets Överkommissarie - en roll som sedan axlats av en lång rad koryféer av lite lägre lägre dignitet, av vilka Anders Ehnmark kan räknas som den främste.
         
Även om ORIGO var först med att påtala, hur företrädare för extremvänstern lyckades tränga in i de stora massmediahusen för att sedan i många fall göra livslång karriär i det svenska mediasamhället, är detta något som även fått belysning i andra i olika samhällsfrågor granskande tidskrifter. En sådan är socialdemokratiska ARENA, som i en artikel 1994 fäste uppmärksamhet på hur långa raden kommunister på den extrema maoistiska kanten haft stora framgångar i sin framförallt massmediala karriär. Av de som DSM hade med på sin lista över ”Gramsci-Vänsterns svenska nätverk” återfanns 12 på ARENA-listan över vad tidskriften rubricerade som en gång när det begav sig ”Sveriges häftigaste maoister”, nämligen:

Robert Aschberg   
Pelle Andersson
Anders Björnsson
Peppe Engberg
Jan Guillou
Carl Hamilton
Peter Kadhammar
Jan Myrdal
Göran Rosenberg
Marita Ulvskog
Jörgen Widsell

Bland de 107, som finns på DSM-listan och som mest skall uppfattas som exemplifieringar, återfinns också ett antal, som i decennier haft viktiga funktioner med stor betydelse för den av Sveriges Radio och TV förmedlade opinionsbildningen, nämligen:

Jarl Alfredius
Karin Andersson
KG Bergström
Pia Brandelius
Claes Elfsberg
Göran Ellwyn
Erik Fichtelius
Annika Hagström
Thomas Hempel
Roland Hjelte
Bo Holmström
Elisabet Höglund
Christina Jutterström
Mats Knutson
Ann Lindgren
Ingemar Odlander
Marianne Reuterström
Jan Schermam
Olle Söderlund
Herbert Söderström
Ewonne Winblad
Lennart Winblad
Marcus Ölander

Några av dessa har sedermera ändrat uppfattning och rentav kommit att uppfattas som starkt kritiska till socialism/kommunism av olika schatteringar. Men i flertalet fall torde det finnas god täckning för uttrycket: ”ränderna går aldrig ur”.
         
Detta kan tyckas vara historia men är något man måste känna till för att förstå, hur det svenska debatt- och samhällsklimatet kunde bli som det blev och fortfarande i stor utsträckning förblivit. Men inte bara det. Det är en förutsättning för att förstå och genomskåda den tvetydighet, som utmärker det svenska förhållningssättet till sådant som yttrande- och åsiktsfrihet och därmed till vad som utgör grundläggande förutsättningar för en öppen och fri opinionsbildning.

Gramsci-Vänsterns strategi

Gramsci-Vänstern är inte något parti och har inget program och har därför ingenting som den behöver försvara. Den är ett nätverk utan klara och tydliga inbördes bindningar. Vad som utmärker Gramsci-Vänstern är mest detta, att den är ”vänster”. Allt som i en eller annan mening kan sägas vara ”höger” är sådant som skall bekämpas. På detta sätt har Gramsci-Vänstern med sin starka förankring i medierna blivit en kraft, som ständigt driver politiken i vänstersocialistisk riktning. Vi kan också se hur hela höger-vänster-spektrat i svensk politik förskjutits vänsterut. Det är särskilt tydligt vad gäller den mittpunkt till vilken de rivaliserande partierna dras.
         
En bärande strategi för Gramsci-Vänstern har varit att göra själva begreppet ”höger” till ett fulord, ett begrepp som per automatik genom mediernas trummande kommit att ge upphov till negativa associationer och reaktioner. Partierna till vänster har haft samma strategi men det är medierna, som gjort det möjligt att närmast pavlovskt hamra in ”höger” och ”högerpolitik” som något som den, som inte vill riskera att bli utstött, gör klokt i att ta avstånd från. Sakdebatten har på detta sätt trängts undan och ersatts med en slagordsdebatt fokuserad på att högerstämpla den som inte sluter upp bakom vänsterparollerna.
         
Detta är en strategi som fullföljts med sådan framgång, att vad som en gång hette Högerpartiet såg sig föranlåtet att byta namn till Moderata Samlingspartiet och när sedan begreppet ”Moderaterna” ändå blev befläckat med högerstämpeln, valde partiets strateger att under riksdagsvalet 2006 gå fram under beteckningen ”Det nya arbetarpartiet”, något som - i varje fall övergångsvis - skapade en vinnande förvirring.
         
Det som utmärker Gramsci-Vänstern är just inte mer än detta, att den är ”vänster” och därmed motståndare till vad som kan uppfattas som - oavsett vilken fråga det gäller - ”till höger”. Med detta grundkoncept behövs ingen styrning eller annan form av ordergivning. Kampen kan ändå föras på alla fronter i alla frågor och ständigt i en och samma riktning. Det enda som krävs är att kunna identifiera vad som kan anses gälla som en åsikt eller ståndpunkt ”till höger” respektive ”till vänster”.
         
Eftersom målet för Gramsci-Vänstern är ”hegemoni” är det naturligt att bedriva denna kamp genom - som uttrycket är - ”marginalisering” av företrädare för åsikter och ståndpunkter ”höger” - dvs vad som kan uppfattas som eller framställas som sådana ”högervridna” åsikter och ståndpunkter. Det är vad man gjorde med stor framgång under 1960- och 1970-talen. Detta tog sig sitt tydligaste uttryck i rekryteringen till nyckelposter inom medierna - radion, televisionen och de stora tidningarna. Och de som då rekryterades har sedan i stor utsträckning fullföljt denna - som det blivit  - tradition.  Till detta kommer effekterna av det grupptryck, som utövats gentemot enstaka företrädare av icke-vänsterståndpunkter. Summaeffekten har blivit en vänsterstyrd åsiktskonformism av ett slag som knappast i något annat land.
         
Denna konformism har med åren gripit in på allt fler områden och utvecklat ett åsiktsbeteende, till vilket det upplevs som ”bekvämt” att anpassa sig till samtidigt som det varit nästintill en förutsättning för att göra massmedial karriär. Fortfarande finns möjlighet att uttrycka mening i allehanda triviala frågor och alltjämt finns det frizoner för tyckande i allehanda rättvisefrågor - i synnerhet om de går att knyta an till den jämlikhetsdoktrin, som kommit att bli den nya svenska överideologin. Inte i något annat land frodas en journalistik, som i så hög grad är uppbyggd kring statistiska jämförelser mellan olika grupper som i Sverige. Men när det gäller stora och för landet och dess framtid avgörande frågor finns det åsiktsbarriärer, som har sitt givna pris att överträda. Detta har gjort att den svenska debatten i stora stycken bedrivs mot bättre vetande och på det sättet fått något skenheligt över sig samtidigt som den blivit disponerad för anpasslighet och underordning, när så påbjudes.

Gramsci-Vänstern efter sammanbrottet

Efter kommunismens sammanbrott har Gramsci-Vänstern successivt tömts på sitt ideologiska innehåll - i den mån man kan säga att den hade något ideologiskt innehåll annat än vurmandet för olika fadersgestalter alltifrån Lenin till Castro och diverse verklighetsfrämmande föreställningar om det Absoluta Lyckoriket. Det gäller i än högre grad efter publiceringen av ”Kommunismens svarta bok” med dess försök att kartlägga omfattningen av de kommunistiska mass- och folkmorden. Men kvar fanns nätverket och den gemensamma identifikationen att vara ”vänster” eller snarare att äga ”vänstertillhörighet” - en tillhörighet som gjorde det möjligt att även framgent upprätthålla ett slags demarkationslinjen mellan ”vi” och ”dom”.
         
I viss mening har nätverkets sammanhållande kraft visat sig nog så stark efter kommunismens sammanbrott. Tidigare fanns det dock inbördes stridigheter mellan olika falanger, som kunde tära på sammanhållningen utåt - den gemensamma fronten mot ”kapitalistsvinen” och ”borgarpacket”. I dag är det få som vet vilka som tillhörde vilken falang bara, att de i en eller annan mening tillhörde ”oss”. Och det är bara några få som brutit upp från sitt kommunistiska förflutna på samma tydliga, nästan brutala sätt som Göran Skytte och som därmed mält sig ur den gramsciitiska samhörigheten.
         
Här skiljer sig Sverige från andra länder, där den så kallade intellegentian mönstrade upp för kommunismen i dess olika varianter. I ett land som Frankrike har långa raden tidigare troende kommunister inte bara bekänt sina tidigare ideologiska synder utan också noga dissekerat hur de kunde vilseföras. Inte för inte var ”Kommunismens svarta bok” (”Le livre noir du communisme”) ett av en lång rad franska historiker lett projekt, som sedan fick stor betydelse för en världsvid spridning av kunskapen om all den död och terror som följt i kommunismens spår. När boken 1997 kom ut i Frankrike, var DSM först att presentera den för svensk publik. Boken översattes sedan och gavs ut i Sverige men blev bara sparsamt och njuggt uppmärksammad. Detta illustrerar ganska bra hur kunskap, som kan kännas ”obekväm” för åsiktsetablissemanget, gärna undertrycks och blir något exklusivt.


Okunskapen om
kommunismens brott

Effekterna av detta kom till tydligt uttryck, när den tidigare okända organisationen Föreningen för upplysning om kommunismen (UOK) bereddes möjlighet att på DN Debatt presentera en Demoskopundersökning om vad svenska ungdomar i åldern 15-20 år vet eller snarare inte vet om kommunismen och dess i omfattning och ondskefullhet ofattbara brott. Undersökningen visar också att kunskapen är vida större vad gäller nazismens brott. Detta är några av undersökningens resultat:

Andel som bedömer kommunismen som helt negativt  18 %
Andel som bedömer nazismen som helt negativt   74 %
Andel som inte hört talas om GULAG   77 %
Andel som inte hört talas om Auschwitz    5 %
Andel som inte känner till ordet bolsjevik   99 %
Andel som inte känner till ordet kollektivisering   97 %
Andel som tror att det totala antalet offer för kommunismen är
lägre än 10 000   
18 %
Andel som tror att det totala antalet offer för kommunismen är
lägre än 1 miljon     
43 %     

Den skrämmande okunskap undersökningen blottlägger är i betydande grad ett resultat av den faktacensur, som är en bieffekt - en viktig sådan - av Gramsci-Vänsterns per automatik bedrivna sovring - en sovring som har rent psykologiska förklaringar. Personer som tidigare hyllat kommunistiska diktaturer, har naturligtvis svårt att engagera sig i och för en kunskapsförmedling om hur det verkligen förhöll sig. Här några exempel på uttalanden av i den svenska debatten alltjämt frekvent förekommande ”storheter”:

Anders Ehnmark om Nordkorea: ”Nordkorea är en vän i världen, en modig liten nation som bjuder sina mäktiga grannar spetsen, en ostasiatisk igelkott som vi har mycket gemensamt [med] och som hävdar sin självständighet med kraft och konsekvens och dessutom utvecklar sitt land på ett häpnadsväckande sätt.”

Johan Lönnroth om den ryska från tsartiden ärvda intelligentian: ”Jag hade [som liten] hört att Stalin nackade professorerna. Det tyckte jag lät djävligt bra.”

Jan Myrdal om Kina på Maos tid: ”Alla Kinas hundratals miljoner är i rörelse, diskuterar medvetet landets framtid, fattar själva besluten, övervakar de ledande, formar under fortlöpande allmän kritik och diskussion sin utveckling. Ur detta växer en oerhörd kraft.”

Pierre Schori om Castros Cuba: ”Han är en av de största i samtidshistorien. Någon har sagt att han är för stor för sin ö. Castro ser allt i ett mycket långt perspektiv. Han är en encyklopedist och har närmast en renässansfurstes drag.”

Med sådana läromästare - och detta är bara några av många - är det inte konstigt, att svenska ungdomar har de föreställningar och den bristande kunskap om kommunismen, som den nu gjorda undersökningen visar. Lägg till detta den beredskap bland en ny generation gramsciiter - låt vara inte lika talrik men med tillgång till ett generöst tilldelat mediautrymme - att omedelbart gå till storms mot budbärare av så kallade obekväma fakta i stället för att seriöst diskutera en på det sättet blottlagd problematik. Åsa Linderborg - Aftonbladets i kvantitativa mått högproduktiva medarbetare - avgav följande ”fackmannamässiga” (Linderborg har tidigare varit verksam som högt stipendierad historiker) utlåtande om undersökningen:

”Undersökningen bygger på en metod med samma vetenskapliga precision som slagrutan.
           
Att sån här galenschaft får sånt genomslag visar att det finns en ideologisk mottaglighet inom samhällseliten.”

Alltså fel på undersökningen och ännu mer fel, att den uppmärksammades och inte förtegs. Och själva grundfelet är att undersökningen försöker visa, att ”svenska ungdomar vet för lite om kommunismens illgärningar”. Genom att uttrycka sin harm över detta inställer sig frågan: Tycker Åsa Linderborg, att de vet för mycket eller att det i varje fall vore bättre om de visste ännu lite mindre?
         
Linderborg menar vidare - att undersökningen utgör ”ett angrepp på alla som tror på en solidariskt finansierad välfärd”. Det var i sanning att få till det!
         
Med ett förvirrat inlägg som detta inställer sig frågan: Vem är det som skriver de många gånger både intressanta och välskrivna analyserna på Aftonbladets kultursida signerade Åsa Linderborg? Är Åsa Linderborg bara en signatur? Man vill ogärna tro det. Alla kan vi ju ha våra dåliga dagar.

 

Gramsci-Vänstern och åsiktsförtrycket

Problemet - det stora problemet - med Gramsci-Vänstern i dag är inte att den från sina under decenniernas lopp intagna positioner söker sprida olika kommunistiska läror och tänkesätt. Det är länge sedan Robert Aschberg, Jarl Alfredius, Claes Elfsberg, Peppe Engberg, Jan Guillou, Annika Hagström, Bo Holmström, Jan Myrdal, Jan Schermam, Jörgen Widsell och paret Ewonne och Lennart Winblad - bara för att nämna några - stod på barrikaderna. Med tiden har inte så få blivit mediamiljonärer - en del många gånger om. Och det är länge sedan extrema vänsteråsikter gällde som en nästintill avgörande merit i karriärklättrandet.
         
Problemet - det verkligt stora problemet - är, att nätverket alltjämt fungerar i framförallt ett viktigt avseende: att så långt det är möjligt stänga ute opinionsbildare med alltför tydligt markerade icke-socialistiska åsikter. I synnerhet gäller detta om de dessutom skulle ge uttryck för kristna värderingar och - allra värst - i en eller annan mening fosterländska sympatier. Då tillkommer risken att bli våldförd av Lars Ohlys ungvänstrar och andra huliganer - ibland medan polisen står och tittar på.
         
När det efter sovjetkommunismens sammanbrott och avslöjandena om kommunismens alla miljoner offer och andra bestialiteter kan kännas lite motigt och mindre socialt comme il faut att ge uttryck för en gång vunnen övertygelse, är det som om detta kompenseras genom att undertrycka sådan åsiktsbildning, som tidigt gav uttryck för insikter om kommunismens fördärvlighet och - närmare påsett - monstruösa människofientlighet. Liten tillfredsställelse bättre än ingen.
         
Ett verkligt demokratiproblem blir detta, när myndigheterna förhåller sig passiv visavi eller rentav räds att ta itu med den allt vanligare och allt allvarligare åsiktsdiskrimineringen - alltifrån att dela ut miljontals kronor till vänstertidskrifter och samtidigt avslå bidragsansökningar från kristna tidskrifter (även DSM tillhör de tidskrifter som nekas kulturtidskriftsstöd) till att snart sagt över hela mediaspektrat undergräva respekten för grundläggande medborgerliga rättigheter (att på lika villkor och enligt lagens bokstav kunna komma till tals) så snart det handlar om åsikter som den ideologiskt förtorkade men fortfarande institutionellt hyggligt intakta Gramsci-Vänstern funnit för gott att ge någon högeraktigt klingande etikettering.
         
Riktigt allvarligt blir detta demokratiproblem, när åsiktsförtrycket tar sig uttryck, som när Mona Sahlin visade sin avsky för ett parti som lockat till sig tusentals tidigare s-väljare genom att trampa på den tidning, där företrädare ett parti till höger kommit tals. Att detta ostentativt visade förakt för ett av demokratins grundfundament - den fria opinionsbildningen - inte gav upphov till en mediastorm visar med enastående tydlighet, hur stark den av Gramsci-Vänstern tvinnade sammanhållningen alltjämt är.

       

Nya SAP-ledaren Mona Sahlin demonstrerar sin inställning till den fria åsiktsbildningen genom att sätta klacken på en för henne misshaglig artikel på tidningens Expressens debattsida. Vilka signaler sänder detta? Att denna demonstration inte gav upphov till reaktion i journalistkretsar, visar vilka lojaliteter som styr. Tänk tanken att någon på högerkanten - en moderat eller sverigedemokrat -
i samband med ett offentligt framträdande skulle stå och stampa på en artikel av Mona Sahlin?   
Instrument för mörkläggning och självcensur

I detta ligger en ytterligare fara, nämligen att just denna sammanhållning visat sig ytterst tjänlig, när det gäller att mobilisera media för någon riksomfattande mörkläggningsoperation till skydd för någon för - i en eller annan mening - makten obehaglig sanning. Det otäckaste exemplet på detta är mörkläggningen av massmordet ute på Östersjön natten till den 28 september 1994.
         
I gengäld tillåter sig journalisterna att leka fritt, när det gäller någon ”affär” - exempelvis Danielssonaffären, där det visserligen finns massdöd som effektfull bakgrund men där denna fruktansvärda händelse i svenska medier trivialiserats till frågan: Var Danielsson på jobbet eller var han måhända hos en älskarinna?
         
Men vad händer när det ena efter det andra nu framkommit, som tydligt visar, att sanningen om Estonias undergång manipulerats på ett sätt som bara kan benämnas som brottsligt? Och media - dvs media i Sverige, inte media utomlands - tiger. Hur många spaltmeter har en kommentator som Lena Mellin i Aftonbladet producerat, när det gäller Lars Danielsson? Och vilken publicitet har hon givit åt allt det nya som framkommit när det gäller Estonia? Se där ett mått på den massmediala självcensuren, när det handlar om något riktigt stort och allvarligt!

Just denna självcensur i kombination med marginaliseringen av Gramsci-Vänsterns ”åsiktsfiender” utgör den kraft, genom vilken det i Sverige utvecklats ett åsiktsbeteende, som är skrämmande likt det som med våld framtvingas och upprätthålls i diktaturstater. I Putins Ryssland har 289 journalister mördats sedan 1993. I Sverige sker åsiktsanpassningen mera elegant men därför nödvändigtvis inte mindre effektivt. Och för den anpassningen spelar det nätverk, som växte fram under 60- och 70-talen med sin därefter tillkommande nyrekrytering en viktig roll. Inte som idérörelse. Den tiden är i allt väsentligt förbi. Men väl som ett slags frimureri.




Framtvingad åsiktsbildning
går ständigt mot vägs ände

Långsiktigt behöver inte det betyda, att den - på det ena eller andra sättet - framtvingade åsiktsbildningen kommer att gälla som den slutgiltiga. Den konformism, som växer fram, när åsikter och idéer inte tillåts att flöda fritt, leder förr eller senare till mental skleros med återverkningar på hela samhällsbygget.
         
Och då är det bara genomgripande renovering som gäller - inklusive att sådant som städats undan vädras ut. Glömskan och mörkläggandet möter förr eller senare sin överman: Sanningen om hur det verkligen förhåller sig. Detta är lika säkert som att ljuset - förr eller senare - vinner över mörkret. Det är i varje fall vad vi måste tro och verka för. Allt annat är att ge upp och då är allt förlorat.