Ny ESTONIA-bok väjer undan för det EXTRAORDINÄRA

 
Startsida
Vad är DSM?
Jan Gillberg
Kontakta oss
Länkar
Den Talande Falken
Prenumerera
Beställ lösnummer
Beställ böcker
Ivar Kreuger
Estonia
Politiska mord
Enpartistaten

Välfärdsstaten
mot vägsände

Värsting-
journalistiken

Free voice of
Sweden

DSM-samtal
Sveriges Viktigaste
Opinionsledare
Hundralistan

online casin




















 

 



DSM nr 3/2003

Skrivet av Jan Gillberg


Det var något ”kyttigt” med hamnstatsprotokollet i Tallinn. Det som upprättades i anslutning till den inspektion av Estonia, som gjordes timmarna innan fartyget lämnade Tallinns hamn på vad som blev dess sista resa. Detta för att använda ett i mörkläggar- sammanhang klassiskt uttryck. 

Just ”kyttigt” var det med Hans Holmérs icke-närvaro i Borlänge natten, då Olof Palme mördades och då Holmér enligt sin egen sedermera plötsligt avlidne chaufförs - Rolf Dahlgrens - vittnesmål lät sig köras runt i Stockholm av just Dahlgren. Och den som funnit detta ”kyttigt” är ingen mindre men heller ingen mer än den i största allmänhet initierade kriminalprofessorn Leif GW Persson. Om detta ”kyttiga” protokoll har journalistteamet Mats Holm och Susanna Popova skrivit en hel bok - ”Protokollet” (Bonnier Fakta). Detaljerat redogörs för hur Estonia inspekterades och hur ett protokoll upprättades och om att protokollet upptar ett antal anmärkningar gällande fel av en kvalifikationsgrad, att kaptenen enligt SOLAS - den internationella sjöfartens grundlag - skall instrueras att åtgärda felen före avgång. Vidare redogörs för hur protokollet vad gäller den version som lades till grund för haverikommissionen manipulerats.


Avskedad sjöfartsdirektör gör Sjöfartsverket  ANSVARIGT

Att det var något ”kyttigt” med det protokoll, som upprättades timmarna innan Estonia den 27 september 1994 lämnade Tallinn, kunde The Independent Fact Group på ett övertygande sätt visa i sin rapport ”Urkundsförfalskning för att dölja bristande sjövärdighet”. Rapporten avgavs den 20 oktober 1999 och finns att tillgå på nätet (www.factgroup.nu/est/forgeryse.html). 

Allt vad Holm-Popova skriver i sin bok med hänvisning till denna urkundsförfalskning finns att läsa - och mer därtill - i den av Faktagruppen för mer än tre år sedan lämnade rapport. Det nya och det som författarna och sedan medierna söker göra sensation av är ett uttalande av Bengt Erik Stenmark - presenterad som ”den tidigare högste ansvarige ämbetsman i sjösäkerhetsfrågor” - som denne gjorde, när författarparet träffade honom dagarna före jul 2002 (1). Uttalandet lyder:


”Hade jag bara fått samtalet från Åke Sjöblom, hade han bara gett mig den information som finns i protokollet hade jag självfallet stoppat Estonia.”


Den Åke Sjöblom som Stenmark åsyftar var som fartygsinspektör utsänd från det svenska Sjöfartsverket för att tillsammans med sin kollega Gunnar Zahlée företa den inspektion av Estonia, som gjordes timmarna innan Estonia lämnade Tallinn. Efter att ha funnit ett antal fel som protokollförts som ”17:or” innebärande att de måste åtgärdas före avgång skall Sjöblom ha försökt komma i kontakt med Stenmark, som emellertid inte kunde nås. Stenmark befann sig i konferens på Island och hade stängt av sin mobil. 

Detta Stenmarks uttalande blir för Holm-Popova kungsord som inte kan ifrågasättas. ”Det finns inget skäl att misstro honom”, förklarar de. Dessutom, lägger de till, var Stenmark ”under sin tid som sjösäkerhets- direktör känd för att utfärda nyttjandeförbud”. Man behöver inte hysa speciell misstro mot vare sig Stenmark eller vad han svarar, när han nu åtta år senare - med kunskap om protokollets anmärkningar och att fartyget bara timmar efter inspektionen gick till botten med 852 människor - får frågan, om han skulle ha släppt iväg fartyget om han hade blivit nådd för att ändå inse, att han rimligen inte kunde svara på något annat sätt. Om det hade gällt som ett examensprov i grundläggande vittnespsykologi hade Holm-Popova inte fått godkänt. Snarare kan man fråga sig varför Holm-Popova överhuvudtaget ställde frågan och sedan gör detta ”måste-svar” till bokens ”stora grej”? På den frågan är boken och dess upplägg i sig ett svar. Upplägget har tre led:


Led 1. Hade Estonia belagts med nyttjandeförbud och tvingats att stanna i Tallinn hade Estonia inte förlist - i varje fall inte den 28 september 1994. Och då hade de 852 som nu omkom inte dragits med i djupet.

Led 2
. Inspektionen och det manipulerade hamnstatsprotokollet visar att enligt regelboken skulle Estonia kvarhållits.

Led 3
. När Estonia trots detta tilläts att lämna Tallinn är detta - bokens huvudtes - uttryck för den släpphänthet, som är utmärkande för ”myndighetskulturen” på det svenska Sjöfartsverket - den myndighet som bär ansvaret för att Estonia den 27 september 1994 inte belades med nyttjandeförbud.

Av detta följer att det är Sjöfartsverket - en svensk myndighet och därmed ytterst den svenska staten - som bär det fulla ansvaret för förlisningen. För att knyta ihop säcken uppsöker Holm-Popova den person, som vid denna tidpunkt var Sveriges ”högste ansvarige ämbetsman i sjösäkerhetsfrågor” och får denne att säga det enda han kan säga, nämligen att om han hade nåtts och blivit informerad om vid inspektionen påvisade fel hade han ”självfallet stoppat Estonia”.


Vem talade med vem?

Efter detta vittnesmål får Stenmark en klapp på axeln: Stenmark hade gjort sig ”känd för att utfärda nyttjandeförbud”, dvs att strikt tillämpa regelboken och när så erfordrades inte lägga fingrarna emellan. Detta gör honom, förklarar Holm-Popova, ”trovärdig”. Nu hade emellertid Stenmark en chef, nämligen Sjöfartsverkets generaldirektör Kaj Janérus och när Sjöblom inte fick tag i Stenmark, ringde han i stället Janérus och honom skall Sjöblom ha fått tag i. Janérus vidtog emellertid inte någon åtgärd. Om detta skriver Knut Carlqvist i sin bok ”Tysta leken” (Fischer & Co, 2001):

”Hade Janérus [efter samtalet med Sjöblom] lyft på luren och sagt att Estonia inte fick angöra svensk hamn så skulle 852 människor ha överlevt.”

Enligt vissa uppgifter skall Janérus efter samtalet med Sjöblom ha ringt upp dåvarande kommunikationsministern Mats Odell för att skaffa sig politisk återförsäkring. Nu låter Janérus genom Holm-Popovas bok meddela, att det samtal Sjöblom åberopar inte ägde rum den 27 september utan den 28 september, dvs när Estonia redan hade förlist och endast var föranlett av att Sjöblom som då var kvar i Tallinn hade behov av att prata med någon hemmavid. Att det inte redan för åtta år sedan kunnat naglas fast hur det förhöll med dessa påstådda och samtidigt till och från bestridda samtal visar med övertydlighet, hur illa denna katastrof, som kostat 852 människor livet, hanterats eller bättre uttryckt vantats av alla de instanser och myndigheter inklusive massmedierna, som haft i uppdrag att bringa klarhet i orsaker och bakgrund till det inträffade. Här åvilar ett särskilt ansvar på de polis- och åklagarmyndigheter (2) som - trots alla uppenbara egendomligheter - valde att ”avskriva ärendet”. Kan man tänka sig något för en rättsstat mer diskrediterande?

Svensk ansvarskultur

Just det självklara i att om Estonia hade ålagts nyttjandeförbud alternativt förbjudits att angöra svensk hamn, så att hade det inte blivit någon Östersjöseglats och katastrofen hade förhindrats, leder emellertid till en tankeglidning bort ifrån vad som måste vara huvudfrågan: Vad förorsakade förlisningen? Denna glidning ges särskild näring i Holm-Popovas bok, där man bygger på med ett i och för sig både intressant, välskrivet och tänkvärt resonemang om svensk ansvarskultur:

”Att utkräva ansvar beskrivs ofta i Sverige som att peka ut någon som skyldig. --- Verkar någon vara skyldig slår en skyddsmekanism till. Den letar efter ’omständigheter’. Omständigheterna skall förklara vad som skett. --- Huvudsaken är att ingen ska behöva stå där med skulden. I frågan om Estonia har ingen ansvarig utpekats som ansvarig. Tvärtom har det under lång tid varit tyst om ansvarighetsfrågan i fallet Estonia. --- Den som betonar vikten av att söka en skyldig får ofta höra att inga ’syndabockar’ ska utses.” 

Det ligger mycket i detta. Samtidigt gör sig Holm-Popova själva till exponenter för denna ansvarskultur. De ”omständigheter” de anför som orsak till Estonias förlisning är en som de menar inom Sjöfartsverket utvecklad ”underlåtelsekultur”. I stället för att prioritera uppdraget att främja sjösäkerheten skall verket alltsomoftast falla undan för vad Holm-Popova menar vara ett redarintresse, nämligen att av kostnadsskäl eftersätta sjösäkerheten. Det har vuxit upp en hel flora skumma allianser myndighet-näring, menar Holm-Popova. Frånsett att det måste vara ett självklart intresse för sjöfartsnäringen inklusive de fartygsanställda att förhindra varje haveri och att sjösäkerheten därför måste vara ett överordnat intresse, leder detta lätt konspiratoriska resonemang bort från själva huvudfrågan: ”Vad förorsakade förlisningen?”

Orsaken måste ha varit EXTRAORDINÄR

Med stor tydlighet visar Holm-Popova - liksom redan tidigare Faktagruppen - att haverikommissionen uttalat sig mot bättre vetande (och detta är i sig mycket allvarligt och borde vara grund för ansvarsutkrävande) när den förklarar:

”Vid avgång från Tallinn den 27 september 1994 var ESTONIA sjövärdig och behörigen bemannad. Det fanns inga anmärkningar från vare sig myndigheternas eller klassningssällskapens besiktningar. Fartyget var, enligt olika vittnen, väl underhållet.”

Och i ett tidigt pressmeddelande från estniska UD lät det estniska sjöfartsverket meddela att ”Estonia klarat och fått godkänt vid en inspektion som avslutades klockan fem på eftermiddagen den 27 september”. Noteras skall också att den som ledde inspektionen - Åke Sjöblom - i en intervju för Expressen dagen efter förlisningen för journalisten Niclas Löfkvist förklarat att Estonia befunnit sig i närmast perfekt skick. ”Förstestyrman var mycket stolt när han visade upp henne, och det var han med rätta”, förklarade Sjöblom. Noteras skall också att Sjöblom den 31 oktober 1994 för kriminalinspektören Egon Bergqvist uppgav, att det vid inspektionen inte fanns något ”som gjorde att några varningsklockor ringde”. När Sjöblom i december 2002 uttalar sig för Holm-Popova låter det annorlunda:

”Det var ett bedrövligt fartyg, fruktansvärt, bara skit, bland det värsta man sett.”

Nu bör man dockockså komma ihåg:

För det första. När Estonia i början av 1993 omregistrerades till estnisk flagg påtalades ett stort antal fel, som det är oklart i vilken utsträckning de blev åtgärdade.

För det andra. Från omregistreringen till förlisningen undergick Estonia sex hamnstatskontroller i Stockholm utan att detta föranledde beslut om nyttjandeförbud med kontrollerat krav på åtgärdande. Detta oaktat att - som Holm-Popova skriver - den som då var högste ämbetsman i sjösäkerhetsfrågor Bengt Erik Stenmark gjort sig ”känd för att utfärda nyttjandeförbud”.

För det tredje. De fel som noterades vid kontrollen den 27 september 1994 tycks inte ha varit några nya fel utan gamla och vid tidigare kontroller påtalade fel, som dock inte åtgärdats. Det betyder att Estonia företagit ett antal seglatser med dessa fel utan någon allvarligare incidens. En intressant fråga blir därför: Har Estonia med de påvisade felen varit ute i hårdare väder än denna den ödesdigra 27-28 september?

Såtillvida kan haverikommissionen ha rätt i sitt utlåtande om Estonias sjövärdighet, att de påvisade felen inte var allvarligare än att fartyget skulle kunna klara en överfart även i hårt väder. I sp fall ger det extra tyngd i vad Holm-Popova skriver efter att ha citerat nyckelformuleringen i haverikommissionens rapport:


”Om detta var sanningen om Estonia - då måste något extraordinärt ha hänt till sjöss.”


Vad som skulle kunna vara detta ”extraordinära” tycks dock - så långt man läser boken - inte intressera Holm-Popova. Det är egendomligt. Inte heller berörs med så mycket som en enda bokstav, vilken/vilka av de i protokollet från den 27 september påvisade felen, som skulle ha orsakat förlisningen och samtidigt förklara det snabba sjunkningsförloppet. Ekvationen går inte ihop - inte ens den del som gäller resonemanget om att förlisningen skulle ha att göra med någon flummigt redovisad ”underlåtelsekultur” samtidigt som den som under den aktuella perioden var styrare och ställare för denna kultur - Bengt Erik Stenmark - vitsordas som oförvitlig och ”känd för att utfärda nyttjandeförbud”. Tala om spruckna livstycken!

Boken leder bort  från huvudfrågan: ”Vad förorsakade förlisningen?”

Med detta också sagt att Holm-Popova inte lämnar något bidrag till besvarandet av frågan: Vad förorsakade förlisningen? Snarare blir boken ännu ett bidrag till ansträngningarna att leda diskussion och opinion bort från detta uppenbarligen så känsliga att ”något extraordinärt hänt till sjöss”. I fyra tidigare utkomna böcker hävdas med varierande skärpa att Estonia utsattes för ett sprängattentat (3) samtidigt som Anders Björkman (4) - oberoende skeppsbyggnadsexpert - på ett övertygande sätt visat, att det enda som kan förklara händelseförloppet är att det uppstått ett hål i skrovet under vattenlinjen. Scenariot att Estonia sprängdes avfärdar Holm-Popova på en och en halv rad! Den i Tyskland utgivna men i Sverige - frånsett i DSM - överhuvudtaget inte recenserade boken ”Die Estonia. Tragödie eines Schiffunterganges”, där Jutta Rabe ingående redogör för detta scenario, blir inte ens omnämnd! I Tyskland har Rabes bok sålts i över 20 000 exemplar. I Sverige är det en bok som inte existerar. Lika lite omnämns Henning Wittes bok ”M/S Estonia sänktes”, som innehåller en lång rad sensationella och för det svenska politiker- och rättssamhället utomordentligt diskrediterande uppgifter. Här - om detta systematiska förtigande - kan man tala om sjuk kultur!

Undflyendegrävarjournalistik


Den som är uppriktigt och ärligt intresserad av att finna sanningen om det ”extraordinära”, som måste ha skett, kan inte undgå att ta del av de uppgifter och resonemang, som återfinns i Rabes och Wittes båda böcker, för att sedan hitta egna ledtrådar för ett fortsatt grävande. Holm-Popova är det inte.  Genom detta undflyende diskrediterar författarparet Holm-Popova sig själva. Låt mig belysa detta med bokens två enda exempel på journalistisk insats - allt annat är inhämtad, omstuvad och ompaketerad skåpmat - som de inte ens fullföljer på ett sätt man hade kunnat förvänta. Det stannar - som det i varje fall framställs i boken - vid ett tack-och-adjö efter att för bokens story passande uttalanden inhämtats.


Insats ett.
I december 2002 uppsöks Åke Sjöblom i Malmö för en intervju. Sjöblom får där förklara att Estonia ”var ett bedrövligt fartyg, fruktansvärt, bara skit, bland det värsta man sett”. Men hur förklarar då Sjöblom sina tidigare uttalanden? En självklar följdfråga för varje ärligt sanningssökande journalist.


Insats två.
I samma december 2002 uppsöks Bengt Erik Stenmark för en intervju. Stenmark får förklara att de vid kontrollen den 27 september 1994 påvisade felen var så grava, att han hade stoppat Estonias avgång om han bara blivit nådd och informerad. Hur intressant hade det inte varit att också ställa frågor i anledning av estniska tidningars uppgift den 30 september 1994 om att Stenmark uppgivit, att haverikommissionen förhört den sedermera försvunne andrekaptenen Avo Piht - en uppgift som Stenmark också skall ha lämnat till dels TV Aktuellt, dels Reuters innan det blev locket på om Piht samtidigt som Pihts namn försvann från listorna över överlevande. En första rapport om att Piht räddats lämnades av den svenska helikoptern Y-64. Piht fanns sedan med på de första sedermera hemligstämplade listorna över de som hade räddats. En annan intressant fråga hade varit om Stenmark - med hänvisning till alla mystiska försvinnanden och dödsfall - känt och/eller känner oro för sitt eget liv.

På vems uppdrag?

Efter att ha läst Holm-Popovas bok ”Protokollet” tränger sig ett antal frågor på. Varför har de skrivit denna bok? Varför har den sådana uppenbara begränsningar? Det är som om det skulle finnas kritstreck som inte får överskridas. Varför görs den långa rad av frågeställningar - låt vara politiskt känsliga frågeställningar - som tas upp av personer, som trängt in i ämnet ”Vad förorsakade Estonias förlisning?” långt mer än författarna Holm-Popova, till något slags icke-frågeställningar? 

Jag erinrar mig nu ett telefonsamtal jag hade med Susanna Popova just i december i fjol. Hon nämnde då, att hon höll på med en bok om Estonia. Det gav mig anledning att nämna, att den i somras bildade organisationen Estonian Litigation Association (ELA) i samband med sitt bildande hade tillskrivit Sveriges regering med krav på att tillsätta en Sanningskommission om Estonias förlisning. ELA:s framställan var ställd till Göran Persson och adresserat till Statsrådsberedningen. Denna framställning har dock inte i någon form besvarats. Har den överhuvudtaget registrerats som inkommen handling?  

Detta vore något att titta närmare på för den som höll på att skriva en bok om Fallet Estonia, tyckte jag. Det tyckte emellertid inte Popova, som blev märkbart irriterad över min propos.

Är ”Protokollet” måhända en uppdragsbok med sina på förhand givna ramar? Av efterordet framgår det att ”Protokollet” finansierats av Johnstiftelsen (5). Handlar det om en diversifieringsmanöver för att leda bort uppmärksamhet och intresse från vad som verkligen förorsakade Estonias förlisning genom att spåra upp och måla ut en ”syndabock” - i det här fallet den i boken utpekade ”underlåtelsekulturen” inom svensk sjösäkerhet? Och det i enlighet med en strategi som Holm-Popova själva formulerar i boken på följande tänkvärda sätt:

”Syndabocken används av andra som kan ha skuld och genom offret gör de sig av med sin egen skuld. --- Att utse en syndabock är ett sätt att försöka lösa skuldfrågan genom att förbigå vem som är skyldig. Det är därmed raka motsatsen till att klarlägga vem som är ansvarig och därmed skyldig.” 



Sjöfartsinspektör Åke Sjöblom 
i 4 upplagor

Upplaga 1

”Förstestyrman var mycket stolt när han visade upp henne, och det var han med rätta.” Uttalande av Åke Sjöblom för Niklas Sjökvist på Expressen den 28 september 1994

Upplaga 2

”Det fanns inget i vår inspektion som gjorde att några varningsklockor ringde.” Uttalande av Åke Sjöblom vid telefonförhör med kriminalinspektör Egon Bergqvist den 31 oktober 1994

Upplaga 3

”Det var ett bedrövligt fartyg, fruktansvärt, bara skit, bland det värsta man sett.” Åke Sjöblom i ett för boken ”Protokollet” gjort uttalande i december månad 2002

Upplaga 4

”Jag ringde varken Stenmark eller Janérus, och för resten var det inget fel på båten. Inget enda fel på den djävla båten...” Uttalande av Åke Sjöblom i intervjusamtal med Sven Anér i april månad 2003


Citat

”Estonia hanterades från början som en säkerhetspolitisk fråga.”

Knut Carlqvist i boken ”Tysta leken”

”Media och myndigheter samverkade redan från början i massiv desinformation.” 

Knut Carlqvist i Finanstidningen 980930

 ”Haveriutredningen är ett beställningsverk, där politiska hänsyn spelar den avgörande rollen.” 

Knut Carlqvist i boken ”Tysta leken”

”Det skulle bli en revolution i landet, om folk fick reda på vad som pågått under dykningarna.” 

Dykledare Gustav Hanuliak i ett uttalande till en anhörig

”Det var vi som skulle sopa upp efteråt.”

Christina Jutterström, medlem i Analysgruppen

”Det har funnits ett intresse av att inte låta rapporten öppna för skadeståndskrav. --- Till sist hamnar man i ett nyttotänkande - det är inte kul.”

Regeringskälla i ett uttande till författarparet Holm-Popova

”Det ena täcket av omöjligheter lades på det andra.”

Alf Svensson

”Det har varit ett stort misstag av riksdagspartierna att i praktiken lägga locket på Estoniakatastrofen i vilja att visa enighet i ett för landet känsligt ärende.”

Lars Ångström

”Hos UD finns det ca 400 dokument om Estonia som hemligstämplats.”

Henning Witte i boken ”M/S Estonia sänktes” (1999)

”Kan sanningen vara så ohygglig att Estonia sänktes och att denna skandal skulle kosta så många mäktiga politikers huvuden att den med diktatoriska medel måste döljas under ett täcke av betong?” *) 

Henning Witte i boken ”M/S Estonia sänktes” (1999)

*) Att gjuta ett täcke med cement över Estonia och hundratals av de omkomna var vad man tänkte sig, när Henning Witte skrev sin bok. Därmed skulle varje möjlighet att genom okulär besiktning kunna fastställa haveriorsaken begravas för tid och evighet. Tanken kunde dock inte fullföljas. Se vidare fotnot 5, sid 28. 



Ingen av dessa tre böcker har (frånsett i DSM) recenserats i svensk press. Ännu mindre har de givit upphov till den uppmärksamhet och debatt, som deras sensationella och angelägna innehåll motiverar:



Författaren Henning Witte - tysk juris doktor och i dag i Sverige verksam advokat - presenterar i boken en indiciekedja, som visar att M/S Estonia sänktes och att vad det därför handlar om är inte en förlisning i vanlig mening utan om ett regelrätt massmord. I boken lämnas en ingående beskrivning av hur nyckelpersoner i besättningen - bland andra Avo Piht som vid det aktuella tillfället var andrekapten - räddats men sedan försvunnit. Den självcensur - ”censur inifrån” - som massmedierna underkastat sig vad gäller Estonia och vad som verkligen hände undergräver förtroendet för myndigheter och politiken i stort och därmed ytterst demokratin. Det är bokens centrala budskap. Boken utkom 1999.

Författaren Knut Carlqvist - publicist och tidigare kulturchef på den numera nedlagda Finanstidningen - utgår från vittnesmål från de överlevande och har då inhämtat uppgifter som tyder på att ett antal explosioner ägt rum. De vittnesmål Carlqvist återger visar med stor tydlighet, att den analys och de bedömningar, som haverikommissionen presenterar i sin slutrapport är konstruktioner utan förankring i den verklighet, om vilken överlevande kan berätta. Exempelvis kan ett nyckelvittne med stor bestämdhet vittna om att rampen var uppe även efter slagsidan. Carlqvist förklarar sig ”vara benägen att tro att Estonia utsattes för ett sprängattentat”. Boken utkom 2001.

  Författaren Jutta Rabe - tidigare TV-filmare för tyska Spiegel TV, nu aktuell som producent för spelfilmen ”Baltic Storm” med premiär i Berlin den 9 oktober - fanns som journalist på plats bara timmar efter katastrofen och har alltsedan dess engagerat sig som ingen annan för att få fram och sedan berätta sanningen om den katastrof, som bragte 852 människor om livet. I detta arbete har Jutta Rabe givit prov på en enastående handlingskraft omsatt bland annat i företagna dykningar vid vrakplatsen, genomförda kvalificerade metallurgiska analyser och nu i produktionen av en film, genom vilken tystnadsmuren kring vad som verkligen hände kommer att forceras. Boken utkom 2002.




(1) Om sin roll för tillkomsten av Holm-Popovas bok ”Protokollet” säger Bengt Erik Stenmark i ett uttalande för Aftonbladet den 23 april 2003, att han ”hjälpte författarna med research”. Enligt Stenmark har han således inte bara lämnat sin medverkan genom att förse författarna med det uttalande, som gjort boken till en smärre sensation. För Aftonbladet förklarar Stenmark vidare: ”I övrigt är det slut med mina massmediala framträdanden.” Det hade varit rimligt om författarna fullt ut redovisat Stenmarks roll för boken och dess tillkomst - exempelvis genom att i det ”Tack” som avslutar boken omnämna Stenmark. Där skriver Holm-Popova i stället så här:


”Så kallade nördar, privatspanare, ’vanliga människor’ och Ax:son Johnson-stiftelsen har hjälpt oss att skriva denna bok.”


Det hade också varit intressant att få veta vad som menas med att Ax:son Johnson-stiftelsen ”hjälpt oss [författarna] att skriva denna bok [Protokollet]”. Har stiftelsen inte bara finansierat boken (inklusive betala författarna för att de ställt upp) utan också varit med om att ”skriva boken”?                                          tillbaka

(2) Närmast ansvarig för att det aldrig gjorts någon brottsutredning om vad som förorsakade Estonias förlisning är chefsåklagare Torsten Lindstrand. Detta med hänvisning till att ”brott inte kan styrkas” och det oaktat att den saken aldrig varit föremål för någon av svensk polis- och åklagarmyndighet gjord utredning. Att det som av flera sinsemellan oberoende personer med stöd av långa raden indicier men också regelrätta bevis uttryckligen angivits som massmord inte föranlett någon som helst av svensk polis- och åklagarmyndighet är en rättsskandal av ett slag och omfattning, som diskvalificerar Sverige som rättsstat.                tillbaka

(3) Se kortpresentationen på sidan 28 av tre av dessa böcker. En fjärde bok som ger stöd för teorin om att Estonia sprängdes är Leif Bogrens 1996 utkomna bok ”Därför överlevde jag Estoniakatastrofen”. Bogren upplevde således själv katastrofen och vittnar i sin bok om hur han hörde ”två våldsamma smällar”.    tillbaka

(4) Omfattande information/dokumentation om Estonias förlisning och ingående granskning och kritik av haverikommissionen finns att tillgå på Heiwa Co:s hemsida (http://heiwaco.tripod.com)                 tillbaka

(5) Det var ett Johnsonföretag - NCC - som fick regeringens uppdrag om betongövertäckning av Estonia. Upphandlingen följde inte de statliga upphandlingsreglerna (i sig ett brott) och är omgiven av stort hysch-hysch. Av särskilda statliga medel skall 260 miljoner ha utbetalats. En del av detta belopp har sedan återbetalts, då det visade sig att projektet av tekniska skäl inte kunde fullföljas. Efter att det visat sig omöjligt att fullfölja projektet togs beslut om att tillmötesgå den opinion som uppstått mot betongövertäckning.   tillbaka

Tillbaka