Svårt med
systemförändringar

 
Startsida
Vad är DSM?
Jan Gillberg
Kontakta oss
Länkar
Den Talande Falken
Prenumerera
Beställ lösnummer
Beställ böcker
Ivar Kreuger
Estonia
Politiska mord
Enpartistaten

Välfärdsstaten
mot vägsände

Värsting-
journalistiken
Free voice of
Sweden

DSM-samtal
Sveriges Viktigaste
Opinionsledare
Hundralistan

online casin




















 

 



DSM nr 5-6/2002

Skrivet Jan Gillberg


Förvisso att det är svårt med systemförändringar. I Fallet Sverige, där politismen ätit sig in i samhällskroppen på sätt och i en utsträckning som ingen annanstans, har det blivit svårt intill omöjligt. Det är som om det skulle - som i Sovjetunionen - behöva föregås av ett totalt sammanbrott med allt tillkommande elände men också hot mot den samhällsordning, som är sammanvävd med systemets olika strukturer. I Sovjetunionen var det kommuniststyret. I Sverige handlar det om demokratin. 

För att en hyggligt kontrollerad omvandling skall kunna ha en chans som ett alternativ till sammanbrott krävs, att debatten öppnar sig för ett genomgripande nytänkande. Detta förutsätter att nytänkare släpps fram och att system- och revirförsvararna får maka på sig. Detta sagt med särskild adress till Mats Bergstrand, som ansvarar för DN Debatt - landets (på gott och ont) viktigaste debattforum. 

Det räcker dock inte med aldrig så mycken upplyst från gamla tankemönster frigjord debatt banande väg för aldrig så mycket kreativt och visionärt nytänkande. Det kommer ändå att visa sig utomordentligt svårt att bana väg för den omvandling, utan vilken hela välfärds- och därmed samhällsbygget genom sin egen dynamik med sömngångaraktig säkerhet är på väg mot en total finansieringskris. 

Vad som gör det så svårt är, att de strukturer som utvecklats med tiden cementerats och därtill laddats med makt och egenintressen. Det handlar om strukturer, som i dag bärs upp av hela arméer av intressenter och försvarare. Till detta kommer att medborgarna-väljarna- välfärdskonsumenterna har utvecklat beteendemönster, som med tiden hunnit bli vad man i psykologin kallar manifesta och som allteftersom välfärden krackelerat kommit att gälla själva ”överlevnaden” som ”standard-konsument”, dvs det slags människa industrialismen gjort oss alla till. Sådana beteende- mönster ändrar man inte på i första taget. 

Som Gunnar Myrdal påtalade redan 1982 i sitt arbete ”Hur styrs landet?” (Rabén & Sjögren) är det frågan om beteenden, som med tiden gjort svenska folket till ”fifflare och myglare”. Boken - publicerad i två delar - rymmer åtskillig tänkvärd systemkritik men fick - symptomatiskt nog - mycket liten uppmärksamhet. Den helt enkelt tegs ihjäl.

”Höger-vänster-skalan” hinder för nytänkande


Särskilt svårt att genomföra en i Sverige genomgripande systemförändring och inte bara en och annan taktisk retuschering blir det om förnyelse- och omvandlingsarbetet skall handhas av dagens styrare och ställare - män och kvinnor i åldrarna 50+ i inkomstlägena 40 000+ i månaden och med fallskärms- och pensionsskydd på 1 000 000+. 

Gemensamt för denna kategori är att de vunnit sina positioner genom att positionera sig ett stycke till vänster om mitten på en numera alltmer fiktiv höger-vänster- skala. När Hans Karlsson efter att ha utnämnts till arbetslivsminister tillfrågades i TV om var han själv uppfattade sig på en skala, där 1 gäller som ”högersocialdemokrat” och 5 som ”vänstersocial- demokrat”, svarade han 4,7. Några dagar senare kunde han avslöjas som en av de nya miljonärerna. En god illustration till hur obsolet detta med höger och vänster blivit.

I ett DSM-samtal med Niklas Nordström (DSM 4/95), då SSU-ordförande, förklarade Niklas:

”Det är ett faktum att höger-vänster-skalan lever inte på samma sätt i unga människors tankevärld. Det gäller i synnerhet de som engagerar sig politiskt.”

För unga människor är det sakfrågorna i sig som intresserar och engagerar - inte om lösningarna är ”höger” eller ”vänster”. Niklas Nordström nämnde också hur han i försnacket inför debatter med motkombattanter brukade uppmana till att:

”...försöka hålla oss ifrån att jag förväntas slå på Fredrik Reinfeldt, moderata ungdomsförbundets ordförande, och att han skall göra samma visavi mig bara därför att det är ’så det ska vara’. Kan vi inte i stället försöka grunna på vad som är problem och utmaningar. Ibland så lyckas vi och får då ganska bra samtal.” 

Det var ett sådant bra samtal - återgivet direkt från bandinspelning på sex trycksidor i DSM - som jag hade med Niklas Nordström.

Samtalet fick en uppföljning på tre man hand mellan Stefan Fölster, Niklas Nordström och mig publicerat i DSM 2-3/97. Då diskuterade vi välfärdskonton som framtidslösning för tryggad välfärd. Också det ett bra och konstruktivt samtal. Sedan försvann Nordström som en av de framtidspolitiker jag på senare år trott mest på - de är för övrigt med mina mått mätt inte särskilt många. I valet som SAP-ordförande i Norrbotten slogs Nordström ut av Björn Rosengren. Ett stort nederlag för både förnyelsekrafterna inom SAP och svensk politik. (1)

Utopisk förändring

Vem kan nu tro att det skulle vara möjligt att ersätta det svenska in i varje skrymsle utvecklade skattebidrags- systemet med ett system, där den enskilde visserligen är tillförsäkrad ett av staten garanterat grundskydd men som i övrigt genom eget arbete och eget sparande styr och ställer över sin egen välfärd? 

Det är inte bara, som Hans Bergström skriver i sin kommentar den 16 oktober, svårt med systemförändringar. En förändring av här angivet slag måste framstå som utopisk. Att tro att en majoritet av de människor, som sedan decennier blivit

tillvanda att välfärden kommer uppifrån - inte himlen men väl från kommunen, landstinget, staten - plötsligt skall tro sig om att genom eget arbete och egen hushållning kunna sörja för den egna välfärden kan knappast uppfattas som annat än just utopiskt. Detta oaktat att det måste framstå som alltmer uppenbart, att skatte-bidrags-systemet obönhörligen är på väg mot en finansieringskollaps. 

Den som är drabbad av hemmablindhet och inte ser hur vi går mot en sådan kollaps kanske lättare inser hur allvarlig situationen är genom att studera den dramatiska förändring, som nu sker i Tyskland - Europas tidigare starkaste ekonomi men som förbyggt sig på ett skatte-bidrags-system efter delvis svensk förebild. Vad som tidigare varit något av lokomotivet i Europas ekonomi - tidvis hela Världsekonomin - är nu snabbt på väg att bli en tyngande börda för hela EU-området. (2

I olika samtal - bland annat med Stefan Fölster och Niklas Nordström - har jag inför denna ”omöjlighet” prövat tanken på en systemväxling genomförd på det sättet, att unga människor - de som är födda ett visst år och senare - får gå in i ett system uppbyggt utifrån idén om källsparande medan de äldre får leva kvar i det skatte-bidrags-system de vuxit upp med och känner sig mentalt bundna vid. Hur detta skulle kunna ske finns det flera tekniska lösningar på, som jag dock här inte skall utveckla.


Frihet och egenmakt


Nu gäller det framtiden, Persson”, skriver SSU:s ordförande och nyvalde riksdagsmannen Mikael Damberg i ett inlägg på Aftonbladet Debatt (02-10-05) och fortsätter:

”Dagens unga generation har i olika värderingsstudier kallats för ’solidariska individualister’. Ungdomar vill skapa ett mer rättvist samhälle med små ekonomiska klyftor mellan människor. Samtidigt ställer ungdomen höga krav på eget inflytande och personlig utveckling. Hur möter socialdemokraterna med sin kollektivistiska ideologi de högst berättigade kraven på ökad frihet och egenmakt?”

Det var just med tankegångar som dessa, som Niklas Nordström mötte moderatungdomens ordförande Fredrik Reinfeldt. Är det inte just sådana tankegångar som attraherar alla unga människor oavsett partitillhörighet, oavsett det förlegade ”höger” eller ”vänster”? Borde det inte finnas förutsättningar för ”bra samtal” mellan alla de unga som den 15 september valdes in i riksdagen? Sätts gränsen vid de som är födda 1970 och senare är de 36 stycken. 

Det är dessa som i hög grad och under decennier framöver kommer att ha ett betydande ansvar för Sverige och möjligheterna att hantera den kris, som nu griper omkring sig på område efter område, där stat-kommun- landsting iklätt sig huvudmannaskap. Det är dessa som måste kunna prestera det nytänkande som erfordras för att tackla de problem, som är på god väg att samla ihop sig till en regelrätt välfärdskollaps. En äldre generation politiker kan som en gång den franske solkungen säga - de som hugger till sig förmåner och pensioner i miljonklassen tycks också göra det - ”Après nous le dèluge!”. Dessa riksdagens 36 yngsta ledamöter kan inte göra det. De kommer - om inte något genomgripande görs - själva att få uppleva syndafloden.


Socioekonomiskt tryck

Och det brådskar! 

Det är inte bara bidrags-skatte-systemets egen dynamik, som nu skyndar på utvecklingen mot välfärdskollaps. Olika socioekonomiska faktorer trycker på.  

Andelen äldre i befolkningen ökar. Det gäller Sverige men också stora delar av Europa. En ny socioekonomisk faktor med stor sprängkraft är, att de sociala normerna vad gäller arbete, att uppleva sig som sjuk och vara berättigad att stanna hemma (exempelvis för att ”hinna ifatt” hemmavid) liksom när det gäller inställningen till att leva på bidrag undergått och undergår för samhällsekonomin ruinerande förändringar. 

Att liknande förändringar sker i vår omvärld - inte minst i det för EU så betydelsefulla Tyskland - gör situationen och dess förändringar ytterligare alarmistisk. 

I synnerhet unga politiker, som känner ansvar för sitt uppdrag, måste nu inse att det inte finns något utrymme för ”wait and see”.


Hjälpmotorer håller på att tjäna ut


Ett tillkommande bekymmer är att de båda instrument - finans- respektive penningpolitik - som hittills med ibland betydande framgång kunnat lotsa både världsekonomin och de olika nationella ekonomierna genom konjunkturernas blindskär håller på att tömma ut sina möjligheter. 

I USA är det i första hand penningpolitiken som gäller. Men när räntan pressats ner till nivåer kring 2 procent finns inte mycket utrymme för penningpolitisk stimulans kvar. Och i Sverige äts det mesta av den i och för sig ett par högre reproräntan upp av de avgifter, som den kartelliserade svenska banknäringen tar hand om. 

När det gäller utrymmet för finanspolitisk styrning har detta i högskatteländer som Sverige reducerats genom att taket, när det gäller skatteuttag, nåtts samtidigt som kostnads- och besparingskriserna inom den offentliga sektorn tillsammans med bidragsberoendet gör situationen alltmer låst. Effekterna av detta underlättas inte av det inbördeskrig som brutit ut mellan stat, kommun och landsting om vem som bär ansvaret, när det offentliga inte kan leva upp till medborgarnas krav och förväntningar. 

”Källsparkonton” skulle öppna nya möjligheter för den ekonomiska politiken att över konjunkturcykeln främja ett jämnt och optimalt resursutnyttjande. Reglerna för insättning och uttag kan ges en sådan utformning, att insättningar premieras när efterfrågetrycket är stort medan uttag premieras när konjunkturen behöver stimuleras. Dessutom kan premieringen utan byråkratiskt krångel sektoriseras. Med källsparkonton får finanspolitiken ett nytt instrument med möjlighet till betydande flexibilitet.

Nu är det upp till en ny generations politiker att utveckla nytänkande om hur  välfärden skall kunna styras in i nya spår genom att mobilisera den enskilda människans egenintresse av att trygga sin välfärd och samtidigt tillgodose unga människors krav på ökad valfrihet och egenmakt. Idén om källsparkonton eller - som Stefan Fölster benämnt dem - välfärds- eller trygghetskonton är ett koncept som nu måste upp till belysning och utvecklande debatt.



(1) Det blev sedan svårt för mig att upprätthålla kontakten med Niklas Nordström. Blev han utfrusen därför att han dristade att gå in i öppen dialog med och kanske rentav låta sig påverkas av en fritänkare som JG? Kom jag på det sättet att medverka till det tvärstopp som Nordström drabbades av i sin politiska karriär? Med vad som nu på sistone uppenbarats om ”kulturen” inom Partiet gör frågan i varje fall rimlig att ställa.   tillbaka

(2) För hela EU-området är tillväxten under 2002 beräknad till + 2,3 procent. Av alla de 15 EU-länderna svarar Tyskland för den lägsta tillväxten, nämligen + 0,4 procent. Samtidigt väntas Tyskland att för 2002 redovisa det bland EU-länderna största budgetunderskottet eller med 3,8 procent, vilket är mer än de 3,0 procent som är den EU-norm som inte får överskridas.

Tillbaka