Svensk nedrustning hot mot
SÄKERHETEN I SKANDINAVIEN
 
Startsida
Vad är DSM?
Jan Gillberg
Kontakta oss
Länkar
Den talande Falken
Prenumerera
Beställ lösnummer
Beställ böcker
Ivar Kreuger
Estonia
Politiska mord
Enpartistaten

Välfärdsstaten
mot vägsände
Värsting-
journalistiken

Free voice of
Sweden

DSM-samtal
Sveriges viktigaste
opinionsledare
20-i-topplistan

online casin















 

 



JAN GILLBERG


”Regeringen bedriver en ansvarsfull försvarspolitik inriktad på att kraftigt öka landets försvarsförmåga genom att skapa ett försvar som går att använda här och nu och där det behövs i landet, i närområdet och utanför närområdet.”


Med dessa ord inledde Sten Tolgfors den - som rubriceringen var - ”särskilda debatt om försvarspolitiken”, som ägde rum den 23 februari 2009 i Sveriges riksdag. Det hade känts tryggare om någon annan auktoritet hade betygsatt den bedrivna försvarspolitiken som ”ansvarsfull” än den person, som bär det yttersta ansvaret för den förda försvarspolitiken.


Men vem skulle kunna göra det? Redan den - auktoritet eller inte - med förmåga till något litet kritiskt tänkande måste uppleva försvarsministerns uttalanden i denna ”särskilda” debatt, där deltagarna läste upp på förhand skrivna deklarationer i stället för att debattera med varandra, som uttryck för så många och hisnande motsägelser, att ministern kom att allvarligt undergräva sin allmänna trovärdighet.
Ta bara den mening med vilken Tolgfors inledde debatten. Därav framgår att den försvarspolitik som bedrivs är inriktad på - dvs i tiden framåt syftande till - att ”kraftigt öka landets försvarsförmåga” och detta genom att ”skapa” - dvs bygga upp något som ännu inte finns - ett försvar som ”går att använda här och nu”. Hur kan ett försvar som uppenbarligen ännu inte finns kunna användas ”här och nu”? Dessutom skall detta ännu inte existerande försvar kunna användas överallt ”där det behövs”, nämligen” i landet (Sverige), i närområdet (Baltikum) och utanför närområdet (Afghanistan)”. Som en gång deltagare i professor Harald Ofsteds seminarier i praktiskt filosofi med åtskilligt exercerande i logiskt tänkande vågar jag försäkra, att Sten Tolgfors med formuleringar som dessa skulle ha blivit underkänd på grund av en i sitt tänkande gravt bristande inkonsistens.


Vad som ytterligare oroar är, att inte någon av debattens övriga deltagare tycktes vara besvärade av denna inkonsistens - möjligen beroende på att de var helt koncentrerade på att läsa upp sina i förhand nedtecknade anföranden.


Ihåligheten i försvarets”här-och-nu-förmåga”

Den ”ansvarsfulla” försvarspolitik, som Tolgfors denna februaridag i egenskap av försvarsminister med riksdagen som forum via TV-sändning presenterade för svenska folket, belastades emellertid inte bara av påtalade brist i logisk konsistens. Medvetet eller omedvetet gjorde Tolgfors tydligt intill det övertydliga, att det vad gäller svensk försvarspolitik råder en skriande misstämning och detta sedan decennier mellan det verbala och vad som faktiskt - med ett populärt politikeruttryck - levereras.
Ihåligheten i presentationen av försvarets förmåga ”här och nu” (ett uttryck som Tolgfors under debatten liksom i andra sammanhang återkommit till som ett slags den tolgforska försvarspolitikens mantra) kom inte bara till uttryck i försvarsministerns egna motsägelsefulla uttalanden. Det var också något som påvisades i den kritik, som den av Tolgfors ledda försvarspolitiken utsattes för från vänster och då inte minst utan i synnerhet och lite överraskande av vänsterpartiets försvarspolitiska taleskvinna Gunilla Wahlén.

Moderatledd försvarspolitik ”äventyrar Sveriges försvar”

Här en provkarta på uttalanden hämtade från riksdagens försvarspolitiska debatt den 23 februari 2009:
• Dagens situation är - förklarade Tolgfors - att Sverige har en ”insatsorganisation” uppgående till 11 400 man, som är tillgänglig för insats inom ett år. Övriga två tredjedelar av den nationella insatsorganisationen är - tillkännagav försvarsministern - är tillgänglig först inom ett till tre år! Så beskriver Tolgfors nuläget samtidigt som han trummar med sitt mantra om ett försvar med förmåga att ”här och nu” inte bara försvara hela landet utan att även kunna bistå länderna i vårt närområde - dvs våra nordiska grannländer och Baltikum.

• Anders Karlsson (s) uttalade oro ”inför en mycket kritisk situation där den moderatstyrda ledningen äventyrar Sveriges försvar”.

• Och så här utlät sig Gunilla Wahlén (v): ”Nedrustningen av garnisoner och hemvärn som finns tillgängliga i hela landet måste upphöra. Självklart ska vi behålla kunskap om försvar i subarktisk miljö i Norrland och den svenska fjällvärlden i Arvidsjaur. Den lär man sig inte i Afghanistan.”

• Gunilla Wahlén (v) påtalade också, att försvaret fortfarande inte fått de helikoptrar, som ”vi så väl behöver” och hur vi har en på en rad myndigheter uppsplittrad upphandling av försvarsmateriel resulterande i en lång rad för försvarsbudgeten kostsamma ”fiaskon och felköp”.

Vi har således kommit dithän att i Sveriges Riksdag är det från vänster inklusive det parti som inte för länge sedan kallade sig Vänsterpartiet Kommunisterna (VPK), som den starkaste kritiken uttalas mot den moderatledda regeringens besparings- och nedrustningspolitik - en politik som dessutom kommit att belastas av en lång rad ”felräkningar”, som sedan fått betalas genom inskränkningar i Försvarsmaktens kärnverksamhet.

Vad som inte blev sagt

Det mest intressanta (och oroväckande) i riksdagens ”särskilda” försvarsdebatt var emellertid allt som inte blev sagt eller ens kom att - på sätt som hade förväntats - beröras.

• Således var det inte någon enda av deltagarna som med så mycket som en bokstav berörde det minst sagt anmärkningsvärda förhållandet, att huvudstaden efter nedläggningen av flygflottiljen i Uppsala saknar luftförsvar - ett resultat av lokalpolitiska motsättningar där vänsterpartiet kom att fälla avgörandet. I ett inlägg på DN Debatt dagen innan den ”särskilda” riksdagsdebatten betecknade Bo Pellnäs detta som ”snudd på landsförräderi”:

”Av alla beslut som rört försvaret sedan 1972 är detta det mest oansvariga och det ligger inte långt från lansförräderiets gränsmarker. --- Varje tänkande människa i vårt land inser naturligtvis det groteska i att vi inte kan skydda vår huvudstad och finner det häpnadsväckande att vi frivilligt förvandlat Stockholm till ’öppen stad’.”

Om detta - påtalat så sent som dagen före riksdagens debatt av en allmänt respekterad aktör i den försvarspolitiska debatten - inte ett ord!

• Inte heller spilldes några ord om att den sedan ett par decennier successiva urholkningen av det svenska försvaret gjort Gotland försvarslöst. Ännu mindre om vilka långtgående konsekvenser detta - med hänsyn till Gotlands för hela Nordens försvar strategiska läge - är ägnat att få inte bara för möjligheterna att försvara Sverige utan för hela den säkerhetspolitiska stabiliteten i norra Europa. Här hade det varit högst passligt att tala om en försvarspolitik ägnad att - som Anders Karlsson formulerade det - ”äventyra” både Sveriges och våra grannländers långsiktiga säkerhet. Om inte annat som en tankeväckande erinran om det förräderi, genom vilket det massivt befästa Sveaborg - vad som en gång gällde som Nordens Gibraltar - överlämnades utan strid till den store grannen i öster och hur detta sedan öppnade för förlusten av den finska rikshalvan - en förlust som våra historiker av i dag gör sitt bästa för att framställa som något som vi mest skall vara tacksamma för. Annat var det när Johan Ludvig Runeberg skaldade.

• Närmast pinsam framstår den ”särskilda” försvarsdebatten i sin substanslösa framställning av Rysslands gentemot sin omvärld allt aggressivare politik med uttalad ambition att långsiktigt - så långt möjligt - återvinna efter Sovjetunionens sammanbrott förlorade positioner. Längre sträckte sig inte deltagarnas ”analys” än att samfällt förklara sig förvånade över 1) det plötsligt inträffade Georgienkriget och 2) den kraft och snabbhet med vilken Ryssland gick till verket. Kriget avgjordes på tre och varade i fem dagar. Vem hade kunnat ens föreställa sig, ännu mindre räkna med att något sådant skulle inträffa?
Utöver dessa yrvaket gjorda konstateranden blev ingenting sagt om de nya ”storryska” doktriner, varav Karaganovdoktrinen (se DSM 3-4/2008, sid 5) är den viktigaste. Ingenting om den nationalism som nu vinner mark och då framförallt bland den ryska ungdomen - en nationalism som utmärker sig genom en märklig blandning av tsaristiskt imperievurmande och nostalgiskt heroiserande av Stalin. Det senare dessutom föreskrivet i den läroplan för historieundervisningen, som Vladimir Putin själv tagit initiativet till. Ingenting om vilka konsekvenser dessa förändringar av djupgående ideologisk innebörd och maktpolitiska synsätt är ägnade att få för Rysslands förhållningssätt gentemot sin omvärld inbegripande Sverige. Man kan undra hur många av den svenska riksdagens ledamöter som bekantat sig med Karaganovdoktrinen? Har ens Tolgfors gjort det? Eller är det sådant våra svenska politiker väljer att inte känna till för att sedan inte anse sig behöva bekymra sig över?

• Inte heller fördes vinterns ryska gaskrig mot Europa och dess elförsörjning på tal. Inte heller berördes vad det långsiktigt skulle betyda utifrån ett inte bara svenskt utan även nordiskt säkerhetsperspektiv,
därest Sverige faller undan för de ryska kraven på att inom svensk ekonomisk zon dra en av ryska marinen bevakad oljeledning längs det demilitariserade Gotland.
Ännu mindre var det någon av deltagarna, som uttalade som sin mening, att bevakningen av en oljeledning genom svensk ekonomisk zon - om nu Nordstreamprojektet skulle fullföljas - självklart skall bevakas av den svenska och inte den ryska marinen. Men vilka möjligheter och till vilka kostnader skulle Sverige kunna fullgöra en sådan uppgift? Och varför? Sverige avser ju inte att hämta någon gas från den av Nordstream anlagda ledningen. Därför skulle en svensk bevakningsinsats endast dra kostnader - kostnader belastande den svenska försvarsbudgeten. Även om det vore både naturligt och rimligt att Ryssland tog kostnaderna för en sådan svensk bevakningsinsats, är det knappast någon som förväntar sig, att den svenska regeringen ens skulle väcka frågan på tal.

Gustav Hägglund:”Sverige har Finland”

Samma dag som den ”särskilda” riksdagsdebatten om försvarspolitiken ägde rum, sände SVT en repris på en inspelning av ett av Kungl Krigsvetenskapsakademien den 18 februari 2009 anordnat symposium om den svenska försvarspolitiken lett av akademins styresman Bo Huldt. Från finsk respektive dansk sida deltog generalerna Gustav Hägglund och Christian Hvidt och från svensk chefen för Högkvarterets ledningsstab Sverker Göranson.

I sitt inlägg konstaterade Gustav Hägglund, att Sverige i sin försvarspolitiska bedömning utgår från att - som han uttryckte det - ”permanent fred utbrutit i Europa”. Samtidigt som Hägglund uttalade en innerlig förhoppning om att denna bedömning skall visa sig vara korrekt till skillnad från när en liknande bedömning gjordes 1925, förklarade han sig lika innerligt hoppas att Finland även framgent skall upprätthålla ett försvar som en brandförsäkring för oanade och osannolika händelseförlopp.
Hägglund avslutade med att det finns naturliga skäl för att de nordiska länderna gör skilda säkerhetspolitiska avväganden. Dessa skäl kan - förklarade han - i ett nötskal uttryckas med:
”Danmark och Norge har Nato. Sverige har Finland. Finland har Ryssland.”

Finland ställer350 000 man på krigsfotinom en vecka


I den efterföljande debatten ställde Bo Hugemark frågan vad det är som gör, att det skall behöva ta så förtvivlat lång tid för att göra den numera starkt decimerade svenska ”insatsorganisationen” redo för insats? Enligt vad Tolgfors förklarat tar det upp till ett år för att göra en tredjedel eller 11 400 man tillgänglig för insats och ytterligare upp till tre år (!) för att göra de två andra tredjedelarna tillgängliga. På detta gav den svenske generalen Sverker Göranson ett ordrikt och närmast akademiskt svar, som inte var helt lätt att läsa ut innebörden av.


Generalen Gustav Hägglund fick sedan frågan om hur lång tid det tar att ställa den 350 000 man stora finska armén på krigsfot. Svaret blev lika kort som klargörande:

”En del kan ställas upp på ett eller två dygn men för att få hela styrkan uppställd tar det en hel vecka.”
Med det svaret spred sig ett generat skratt över salen med de i Krigsakademiens vintersymposiumsdeltagande svenska officerarna och försvarsvännerna.


Varför dennastora skillnad?


Omedelbart anmäler sig frågan: Hurkan det vara en så enorm skillnadmellan finsk och svensk mobiliseringsförmåga - både vad gäller numerär och erforderlig tid för att få försvaret på fötter? Något riktigt bra och svar på den frågan gavs inte vid symposiet. Framförallt inte från svensk sida. I riksdagsdebatten var det en fråga som inte ens berördes.

Både Finland och Sverige har en försvarsmakt - i Finland gärna omnämnd som krigsmakt - som bygger
på ”allmän värnplikt”. Här råder dock den skillnaden, att den svenska ”allmänna värnplikten” till skillnad från den finska inte är allmän och dessutom med åren blivit allt mindre allmän. Redan i detta förhållande kan vi se hur den folkförsvarstanke, som pliktförsvaret bygger på, kommit att vad gäller Sverige urholkas ända dithän att ”den allmänna värnplikten” numera är en ren fiktion.

Redan här tillämpas en dubiös form av dubbel bokföring - den som manifesteras från talarstolarna och den
som i varje fall försöker att beskriva verkligheten.


Produktiviteten tre gånger högre i Finland


Ett bidrag till att förklara den stora skillnaden mellan finsk och svensk försvarsförmåga presenterades dock från svensk sida. Detta i form av en kritisk granskning av Försvarsmaktens effektivitet utförd av överingenjör Helge Löfstedt. Granskningen inbegriper en jämförelse av kostnaderna för förbandsverksamheten i Sverige med motsvarande kostnader i Danmark och Finland.

I sin granskning kommer Löfstedt fram till att produktiviteten är 1,5 gånger högre i Danmark och inte
mindre än tre gånger högre i Finland! Även om det finns ett antal felkällor eller snarare förklaringar till detta resultat - vilket Löfstedt också påtalade - handlar det om tillräckligt stora skillnader för att ge anledning till att ifrågasätta den svenska försvarsmaktens ledningsförmåga betraktad utifrån ett effektitetsperspektiv.


En felkälla/förklaring är att försvarsmakten i Sverige omger sig med en väsentligt större och delvis olika myndigheter överlappande byråkrati än i Finland. En annan felkälla/förklaring är, att det finska försvaret till skillnad från det svenska inte behöver bära ”belastningen” av en inhemsk försvarsindustri, som för sin lönsamhet och utveckling är beroende av matrielbeställningar oavsett om dessa är ägnade att optimera effektiviteten inom försvaret eller inte. Som Gustav Hägglund uttryckte det har det finska försvaret ”inte behövt beställa flygplan etc för att befrämja exportmöjligheterna [för inhemsk försvarsindustri] utan bara behövt köpa efter eget behov”.


Inte heller - kunde Hägglund ha tillagt - ägnar man sig i Finland åt att släppa lös konsulter för att till kostnader på många tiotals miljoner genomföra hela batterier så kallade ”attitydundersökningar” utifrån något mer eller mindre skruvat genusperpektiv. Nej, i Finland tas frågan om landets försvar på ett allvar, som inte ger utrymme för den sortens exstravaganser.


Den fortgåendesvenska nedrustningen


Till detta ifrågasättande av produktiviteten och därmed effektiviteten i det svenska försvaret kommer både alla felräkningar i miljardklassen och den dolda nedrustning, som sker inom ramen för vad som i den svenska försvarsdebatten brukar omnämnas som ”oförändrad försvarsbudget”.


Eftersom en sådan ”oförändrad” budget inte kompenserar för fortgående kostnadsökningar liksom heller inte för den matrielförslitning, som sker som följd av Sveriges ökade engagemang i bland annat Afghanistan, sker en fortgående urholkning av de resurser försvarsbudgeten i första hand borde avse: kostnaderna för ett fullgott försvar av det egna territoriet.


På detta sätt sker smygvägen en inte öppet redovisad nedrustning av det svenska försvaret - en nedrustning som med beaktande av de nya tongångarna från Putins Ryssland och det därmed ändrade säkerhetsläget i vår del av Europa framstår som alltmer oförsvarlig.


Det må tyckas svårt att tänka sig att Sverige under överskådlig tid skulle kunna komma i konflikt med Ryssland. Risken är emellertid att vi, när det gäller framtida konflikter, tänker i gamla spår med föreföreställningar om att konflikter växer fram ur ett under en längre tid förändrat säkerhets- eller maktpolitiskt läge innefattande en längre tid av ”förvarning”


En vanlig föreställning är, att en sådan ”förvarning” med avseende på ”det ryska hotet” måste innefatta många års rysk upprustning och att vi nu bara sett inledningen till en sådan upprustning och att vi därför lugnt kan se tiden an.


Politisk beslutsamhetförutsätter ett starkt försvar


”Hotet” kan emellertid - inte minst i den turbulenta tid vi befinner oss - ta sig många olika uttryck liksom formera sig som olika kombinationer av hot.


Ett från rysk sida beslutsamt och tillräckligt mullrande politiskt agerande kan då utgöra en avgörande faktor. Det gäller då att ha egen förmåga att kunna möta ett sådant agerande. I sådana situationer är ett starkt försvar en given styrkefaktor - en styrkefaktor som dock Sverige genom sin nu i ett par decennier drivna nedrustningspolitik i allt väsentligt avhänt sig.


Vilka konsekvenser är detta ägnat att få för Sveriges möjligheter att ”här och nu” hävda sina olika intressen som Östersjönation - exempelvis i frågan om den ryska gasledningen? Vad betyder det i detta speciella sammanhang, att Sverige valt att demilitarisera Gotland? Och hur ser den beslutsprocess ut som drivit fram denna demilitarisering


Och vilka konsekvenser har den svenska nedrustningen för Sveriges möjligheter att bistå sina grannländer, därest de - exempelvis Estland och Lettland - skulle hamna i konflikt med det alltmer aggressiva Ryssland? Sten Tolgfors har förklarat att Sverige i en sådan situation skulle vara beredvilligt att göra en insats. Man kan undra vad en sådan utfästelse från det nedrustade Sverige kan anses vara värd? I Finland uppfattar man den som ett skämt - helt visst också i Kreml.


Verkligheten - den sanna verkligheten - är, att Sverige genom sin nedrustning underminerar det med våra grannländer gemensamma försvaret av Skandinavien. Ett på det sättet underminerat försvar utgör i sig ett hot mot säkerheten i Skandinavien.